fredag 5 oktober 2018

Glad jag vågade ta chansen att få möjlighet att höra och förstå ljud på nytt

Vid den här tiden på kvällen för exakt ett år sen låg jag på uppvaket efter att ha opererats.
Det har hänt så oerhört mycket med min hörselresa under detta år som gått.
Jag är så glad att jag vågade ta chansen, jag har fått möjlighet att höra och förstå ljud på nytt.

Som jag skrivit om tidigare i bloggen, när jag var nyinkopplad lät allt och alla lät som metalliska robotar, alla diskantljud som jag inte hört på länge som hjärnan nu skulle tolka på nytt, varje ny ljudjustering, både av högre volym men främst större ljudkänslighet, det var helt enkelt kaos i hjärnan till att börja med, samtidigt mycket glädje och nya möjligheter.

Hjärnan har en otrolig förmåga att anpassa sig vid nya ljudbilder men det är också ett oerhört stort arbete att lära sig höra på nytt med elektronisk hörsel. Jag har ju dessutom kämpat parallellt med mina balansproblem.

Jag får ibland frågan om det fortfarande låter metalliskt och jobbigt som det gjorde i början.
Jag brukar då svara att, ja det låter fortfarande metalliskt men inte så jobbigt som det gjorde från början.
Det finns dock vissa ljud, t.ex tvljud och mobilljud, dom tycker jag är ganska gräsliga, men annars har hjärnan vant sig så det som var onormalt ljud till att börja med uppfattas nu oftast som det normala ljudet för min hjärna.

Hjärnan har som sagt en fantastisk anpassningsförmåga, och bara det att åter få höra bokstäver som jag tappat sen länge, inte minst att få tillbaka bokstaven s gjorde direkt enorm skillnad.
Att höra andras s, och mina egna, tänk så många ord det finns med s och ta bort dom så blir det ett hejans gissande hela tiden.
Det är lätt att glömma och man vänjer sig fort vid sitt nya, eller ska jag kanske säga nygamla hörandet, men varje gång jag tar av mig processorn, när jag duschar, ska sova, hos frissan, eller när batteriet tar slut, och någon då försöker kommunicera med mig med ord, jag då är jag princip döv och kontrasten är enorm.

Jag har lagt ner massor av jobb på hörselträning på olika vis för att komma dit jag är idag.
Och jag är ännu på väg.
Rösterna till de personer jag träffar oftast har jag nu vant mig vid, eller ska jag kanske säga min hjärna känner igen rösterna, min egen har jag också i stora drag vant mig vid, även om jag ibland, särskilt när jag sjunger kan tänka, är det där verkligen jag?
Men sen träffar jag ibland släkt eller vänner jag inte mött sen innan operationen och då letar hjärnan febrilt för att få ihop det, ögonen känner igen personen men hjärnan känner inte riktigt igen rösten, då blir det rörigt i hjärnkontoret ett tag.

Att höra med med hjälp av cochleaimplantat, eller CI som det förkortas, innebär för mig att mycket är oerhört mycket bättre och lättare hörselmässigt.
Att kunna delta i samtal utan att känna sig utanför för man missar det mesta som sägs, att kunna lyssna på radio, att höra vad kassörskan säger när jag handlar, att höra vad tandläkaren säger trots munskydd, att kunna samtala med min familj när vi åker bil, att kunna prata med en kompis utan att sitta på helspänn och läsa läppar och gissa, att kunna gå på utvecklingssamtal på skolan tillsammans med mina barn, att inte behöva skrivtolk när jag går till läkare, att höra alla ljud som finns ute i naturen, listan kan göras lång.

Men det finns också situationer när det är svårt och ibland omöjligt att uppfatta med CI, ingen får tro att man blir normalhörande med CI även om det är ett fantastiskt hjälpmedel.
När man lyssnar med CI så kan det vara svårt att avgöra riktning på varifrån ljudet kommer, och jag har ibland svårt att skilja på starka och svaga ljud och vad som är viktig ljudinformation.
Detta kan göra att det ibland blir lite rörigt för hjärnan att tolka rätt och jag får be andra om hjälp att avgöra om t.ex ljudet på tv:n är för starkt eller varifrån ett ljud kommer.
Det är viktigt med en viss samtalsdisciplin när det är flera som ska samtala, så inte folk pratar i mun på varandra, då är det svårt att hänga med.
Att sitta på restaurang bland mycket folk är lika svårt som med hörapparat.
Och det behöver vara en viss ljudkvalitet att utgå från, dvs att personen som pratar kan inte mumla eller prata för otydligt eller alltför fort, då är det svårt att hänga med.

Senaste tiden har jag varit nere flera gånger på Sahlgrenska och justerat ljudet.
Jag har en duktig och trevlig ljudtekniker full av tålamod.
Men det är inte helt enkelt att få det bra. Teknik och min hjärna ska samarbeta och komma överens. Små justeringar kan göra stor skillnad åt båda håll, bättre eller sämre ljud och taluppfattning.
Ibland kan jag känna frustration över att vara beroende av inopererad teknik som måste justeras med hjälp av en ljudtekniker, men framför allt så känner jag oändligt stor tacksamhet att det funkar så bra som det gör.
Jag har fått nya möjligheter att höra och förstå ljud och tal igen som jag aldrig hade fått utan mitt CI.
Det positiva vinner ju stort över eventuella svårigheter.
När jag först fick erbjudandet om operation och CI så funderade jag mycket, och tvekade först, vägde dess för och ev nackdelar mot varandra, men kom fram till att jag ville våga ta chansen och jag tackade ja till operation. Ett beslut jag inte har ångrat. Hörselresan, som startade främst vid inkopplingen, den fortsätter och när det gäller min hörsel och hur den fortsätter utvecklas åt rätt håll så jag ser framåt med tillförsikt.





Inkopplad - ett år senare

När jag bestämde mig för att blogga om min operation och ljudresa fanns det flera olika orsaker till det. Dels för att det var ett enkelt ...