Att våga lita på processen

(Amigo och jag för 1 år sedan)

Det här med att inte kunna påverka är bitvis svårt tycker jag.
Att våga tro och lita på att det ordnar sig även när känslan ibland säger det motsatta.
Att låta saker få ha sin tid.
Att veta att man är på väg,
men inte veta helt säkert när och vart man landar.

Jag var helt införstådd med att man kan må olika efter en CI-operation, en del blir jättedåliga, andra har inte några större bekymmer alls, och några mitt emellan.
Jag för min del har haft konstant ont i öra/nacke/huvud i många dagar, en svullnad som flyttat runt och gjort det svårt att hitta någon sovställning, jag har ätit mycket värktabletter, starka sådana, idag på dag 10 är första dagen jag kan trappa ner och det känns skönt för kroppen.
Jag har haft svårt att gapa, ingen smak i halva munnen och dåligt med känsel i halva ansiktet, jag har varit gräsligt yr, från att knappt orka sitta upp i sängen till att så småningom kunna vara uppe en del och gå inomhus men jag är fortfarande yr och svajig.
Och inget av detta kan man egentligen påverka.
Jo jag kan tvinga mig att vara uppe och balansträna även om min kropp helst vill halvsitta i soffan eller sängen, och det gör jag, jag är uppe och tränar varje dag. Men man måste ändå låta kroppen få ta den tid som behövs för att läka.
Och sen ska även själen hänga med på resan som pågår. Här är vi också olika hur vi påverkas.
Vissa stunder när jag mått som sämst har jag tänkt hjälp vad har jag gjort?
När jag inte ens kunnat gå upp och göra mig en kopp te utan att tappa balansen, när illamåendet gjort att jag inte kunnat äta, när huvud/öra sprängvärkt trots smärtstillande, då har jag fått kämpa för att hålla modet uppe.
Dessutom är jag efter operationen så att säga döv på höger öra så just nu hör jag tillfälligt sämre än innan operationen vilket gör att kommunikation just nu är svårare än när jag kunde höra lite med hjälp av hörapparat på båda öronen.
Ja det är då jag fått leta fram de där orden jag har inom mig "våga lita på processen".
Jag vet ju varför jag valt detta med att operera in CI, för att min tro och förhoppning är att det ska bli bättre sen, när jag är uppkopplad och hjärnan lärt sig tolka de nya ljuden.
Jag längtar verkligen efter att kunna samtala, umgås, vara mer social igen.
Men de dagar som gått efter operationen har jag haft känslan av att vara på en gungande båt, inne i taxfreeavdelningen, man vet och känner att det blåser ute men ser inte när båten ska kränga, plötsligt hoppar man bara till och tar massa steg åt ena hållet och får ta tag i något för att inte ramla.
Detta har varit både fysiskt och mentalt tuffa dagar men nu har det äntligen vänt och jag är så oändligt tacksam för detta.
Det svajar fortfarande, jag är trött och får vila massor, har lätt till tårar men nu känns det som jag sitter ute på båten och då mår man ju genast lite bättre. Det gungar lite mindre och jag siktar land någonstans där borta.
Vet inte riktigt hur länge till båtresan ska ta men jag vet att när jag kommer i land så kommer det sluta gunga. Och den vetskapen lugnar själen.
Jag får helt enkelt bara fortsätta att lita på processen, låta allt få ha sin tid.
Långsamt leder också någonstans och tids nog så kommer jag fram.

Detta är min favoritkopp som jag dricker te ur varje dag.
Den glada pigga katten muntrar upp och jag påminner mig om att jag kommer orka gå ut igen, promenera med hunden och njuta det vackra där ute.
Tills dess får jag nöja mig med att mest se solen genom fönstret och det är ju också fint på sitt vis.
Och så fortsätter jag träna, både balans och mitt tålamod.