Framgångar och utmaningar

Igår gick jag första promenaden på över 3 veckor.
Jag har tidigare gått med stavar i trädgården och runt några kvarter för att börja träna upp balansen utomhus men igår gick jag lite längre på mjuka skogsstigar och jag kände mig så glad att det gick.
Visst, jag känner obalans och fick ibland stanna till och hålla i en lyktstolpe för att samla kraft men oj så glad jag kände mig att åter vara ute i naturen en stund.
Min vän A och hundarna gick tillsammans med mig så det kändes tryggt och bra.
Ni som följt mig vet vilket framsteg detta är jämfört med hur det varit.
Vardagliga sysslor inomhus som att tvätta, diska och laga mat går nu hyfsat bra.
Sen uppstår det dagligen yrsel och obalans när jag gör rörelser som inte mitt huvud är van vid.
Härom dagen tog jag fram en stickning som jag inte haft framme på länge och började sticka och det gjorde mig både illamånde och tokyr att titta ner och få ihop ögonrörelserna.
Men jag har sedan under några dagar stickat några varv per dag och nu fungerar det ganska bra.
Kroppen har en fantastisk förmåga att återhämta sig och läka och det är gott att uppleva även om jag fortfarande tycker det går lite för långsamt för att det ska kännas riktigt bra.
Men jag gläds åt framgångarna och tar mig an utmaningarna att framkalla yrsel och fortsätta träna, det är enda vägen framåt.

Varför utsätta sig för detta undrade någon när jag berättade om hur dåligt jag mått på olika vis efter operationen.
Alla har vi våra personliga utmaningar och många syns inte på utsidan.
För mig, som varit fullt hörande och blivit gravt hörselskada med alla begränsningar det efterhand fört med sig, stod valet mellan att bli alltmer döv eller ta chansen att kunna höra bättre och få möjligheten att återfå kommunikationsförmågan i det muntliga samtalet.
Det tog några år av utredningar och funderingar för min del kring att tacka ja till operation eller ej, möjligheterna kontra riskerna fick mig att fundera länge, men till slut blev valet ganska lätt. Begränsad framtid eller nya möjligheter.
Det finns oftast risker när man vill skapa förändring, man vet vad man har men inte vad man får, och någonstans längs vägen bestämde jag mig för att våga utan att veta helt var det landar till slut.

Jag är nu på god väg och om bara 2 dagar är det inkoppling.
Det känns både nervöst och spännande.
Andra har berättat om sina upplevelser och hur det varit men alla upplever detta olika.
Det är dessutom svårt att förmedla en ljudupplevelse med ord som bara finns inne i ens eget huvud, så jag har egentligen ingen aning hur det blir.
Jag är dock väldigt nyfiken på hur det nya ljudet ska bli.
Hur kommer det låta, vad kommer jag höra, hur lång tid kommer det ta innan hjärnan landar i det nya.
Jag hoppas att snart återfå lite av möjligheten att kommunicera via samtalet, och jag hoppas på så vis klara och våga bli mer social igen.

Talet är det primära, att få bättre taluppfattning, och främst att kunna samtala lättare med mina barn, min familj och vänner.
Jag längtar till att kunna göra det utan att säga "vad sa du", ursäkta, läsa läppar och ändå gissa fel stora delar av tiden, känna mig utanför och tystna under samtalets gång, eller helt enkelt inte våga inleda samtal på samma vis som tidigare.
Jag önskar att kunna äta lunch tillsammans med mina kollegor och hyfsat kunna följa med i samtalet.
Jag har många saker jag skulle kunna nämna, sånt jag kunnat göra tidigare men som inte fungerar längre med alltmer avtagande hörsel.
Enkla saker i vardagen som man lätt tar för givet och inte tänker på om man har en fungerande hörsel.
Sen är jag som musiker förstås nyfiken på hur jag ska uppfatta musik, min "trasiga flygel, och min egen röst.
Jag vet att det blir en stor utmaning för hjärnan att tolka alla nya ljud och intryck, men jag vet vad jag saknar, jag vet vad jag längtar efter, och jag ser fram emot nästa steg på resan med spänning och tillförsikt.

Jag är som sagt lite mittemellan före och efter nu, halvdöv och väntar på inkoppling.
En spännande sak är att hjärnan har ett hörselminne som när det stimuleras kan minnas ganska många år bakåt.
Jag hoppas såklart att min hjärna är på min sida här, att när den får elektrisk stimulering vill hjälpa till att minnas ljud jag varit utan ett bra tag, och förhoppningsvis få det att efterhand låta hyfsat bra.
Det är onekligen lite häftigt att få vara med om denna process.
Jag har inga exakta siffror, och dom förändras hela tiden allt eftersom fler opereras, men det är drygt 2500 vuxna i Sverige som har cochleaimplantat, och drygt 1000 barn, alltså inte så många personer sammanlagt i Sverige som hittills fått CI.
Jag är tacksam att jag är en av dom som som fått chansen till denna mycket speciella och spännande ljudresa.